Sporren användes redan under forntiden, i början bestående av endast en spetsig ståludd fäst på hälen. Sporrar används främst för att förstärka hjälperna och därmed påverka hästens beteende. Här tipsar Lussan hur och varför man använder sig av sporrar.

“Sporrar ingår i den utrustning dressyrryttaren måste ha under tävling*. Anledningen till att man rider med sporrar på tävling och vid träning är att man vill kunna använda små, nästan osynliga, skänkelhjälper. Det finns många olika typer av sporrar och vilken typ av sporre som används beror på hästens känslighet. 

Jag använder sporrar under hela hästens utbildning, med undantag av den första unghästutbildningen. När jag börjar med sporrar väljer jag alltid en kort och trubbig sporre. Normalt tränar jag sedan hästarna med en cirka två centimeter lång och trubbig sporre. 

Om jag har en okänslig häst kan jag använda en något längre sporre eller en med ett hjul/trissa. Det är viktigt att sporren aldrig gör hästen illa. 

Det är också viktigt att ha stadga i underskänklarna och att använda sporrarna kontrollerat. Om skänkeln inte ligger stilla kommer sporren att hacka på hästen i varje steg och den blir så småningom “skänkeldöd”. Då får man absolut inte sätta på sig skarpare sporrar. Man måste i stället öva in ett stadigt skänkelläge så att hästen kan få klara signaler. I grunden måste hästen svara direkt för ett lätt tryck från skänkeln med eller utan sporren även om man i vissa rörelser är mer beroende av sporrar än i andra.” (Nathhorst, 2001. s.47) 

*Detta har dock ändrats och sporrar är numera frivilligt både under framridning och tävlingsritt i ALLA klasser. Denna tävlingsbestämmelse tillämpas vid tävlingar anordnade av organisationer anslutna till Svenska Ridsportförbundet. Vid internationella dressyrtävlingar i Sverige tillämpas FEI:s regler där sporrar fortfarande är obligatoriskt. 

Nathhorst, Louise (2001). Dressyr med Lussan. Falköping: Natur och Kultur/LTs förlag